UPS i Belarus

Torsdag 8/11
Tidig torsdag morgon och en trött men nyfiken klunga polkandare som står och väntar att slungas iväg till Vitryssland eller rättare sagt Belarus som landet egentligen kallas. Vi bordade ett propellerplan och gav oss iväg till diktaturen. När vi skulle landa i Minsk möttes vi av tät dimma, det gick knappt att se 10 meter framför sig och planet blev försenat pga vädret. Väl inne på Minsk flygplats möttes vi av en strikt passkontroll där samtliga pass och reseförsäkringar (man måste ha pass, reseförsäkring och biljett hem för att kunna komma in i Vitryssland) skulle undersökas av sammanbiten vitrysk personal. Förvirrat irrade vi sedan runt och lyckades ta ut lite vitryska rubel och hitta en buss som gick in till själva staden. Vi åkte igenom ett väldigt platt och grått landskap, högsta höjden över havet i Vitryssland är knappa 345 meter.

Minsk (1)

På vägen såg vi flera militärtransporter med vitryska män i pälsmössor och inne på Minsk gator även flera äldre män i grön rock och hatt utsmyckade med medaljer. Dessa militärer tillsammans med lämningar av hammaren och skäran på många byggnader och den konstanta dimman gav verkligen känslan av att vara i en före detta sovjetisk, men ändock fortfarande aktiv, diktatur. När vi kom fram till hostell Trinity som vi skulle bo på var klockan närmare 17. Vi hade alla varit uppe tidigt och var trötta, den vitryska tiden ligger två timmar före den svenska så vi hade inget emot att kvällen närmade sig. Efter en snabb tur till den lokala motsvarigheten till Ica för att införskaffa vatten, tandkräm och annat begav vi oss in mot stan för att träffa Emma.

Emma är en mastersstudent från Lund som tidigare med UPF i Lund gjort en studieresa likt våran till Minsk. Nu är hon i Minsk på sin praktik hos UNFPA och jobbar med ett projekt de kallar ”Gender project” med fokus på gender based violence, att minska våld i nära relationer och öka jämställdheten. Hon hjälpte oss att hitta och boka flera av våra möten inför resan och under flera dagar kom hon att bli som våran guide och tolk. Emma tog oss till en uzbekisks restaurang där vi alla kunde pusta ut efter en lång dags resande och lyssna in oss på den ryska housemusiken som kom att spelas på de allra flesta uteställen vi var på under resan. Emma berättade om hennes upplevelser av att som svensk bo i Minsk, hennes arbete med sitt projekt och att det är svårt att få motivation att göra matlådor när prisnivån i landet gentemot den svenska är väldigt låg. En rejäl festmiddag senare med alla tänkbara uzbekiska rätter och vi var knappt 100kr fattigare. Trötta kom vi hem till vårt hostel, delade upp oss bland rummen och gick till sängs. Vår resa hade bara börjat.

Minsk (2)
Minsk (3)Fredag 9/11

Efter att knappt ha fått tid nog att vila ut ordentligt var det ett Minsk höljt i dimma som visade sig för oss vår första morgon. I våra ögon uppnådde det alla förväntningar av den forna Sovjetstaden men vi fick tidigare veta att det var otroligt dimmigt även för Minsk. Vi hann äta en snabb frukost på vårt hostel innan det var dags att skynda vidare mot FN:s kontor där vi hade bestämt möte med chefen för representationen i Minsk. Trots ivriga försök av en morgonpigg Stertman var det svårt att få upp energin i gruppen och till mångas förtret blev det stundtals svårt att hålla de tunga ögonlocken öppna under mötet.

Bortsett från denna svaghet i gruppen blev det ett otroligt givande möte där vi fick en första inblick i livet bakom Vitrysslands fasad och vilka av hållbarhetsmålen FN främst jobbar med.Tydligen är en stor fråga för representationen den om våld i hemmet, något som förekommer i många hushåll men ses som en privat fråga ingen annan än familjen bör lägga sig i. Andra stora frågor är den om den negativa demografiska trenden, högre utbildning samt digitalisering. I princip allt i Vitryssland ägs av staten och man ser nu hur statliga tjänster måste moderniseras för att få befolkningen att stanna i landet. Vi fick också ett intressant perspektiv från två ungdomar från kommunikationsavdelningen som med stolthet berättade om den nyvunna vitryska identiteten den yngre generationen börjar känna allt mer. Förr var det vanligare med en så kallad ”brain drain” där ungdomar lämnade landet i förlorat hopp om en vitrysk framtid.

DSCF4250
Minsk (5)En snabb lunch på det otroligt autentiska KFC senare var vi redan på väg till nästa möte, denna gång på svenska ambassaden. I princip allt under vår resa var inom gångavstånd vilket gjorde allt otroligt smidigt även om den bitande vinden gjorde att många satt med rosiga kinder på mötena. På ambassaden fick vi en kort presentation av Emmas och hennes chef om deras arbete på UNFPA, FN:s organ för sexuell och reproduktiv hälsa. Återigen berättade de om frågan om våld i hemmet vilket är vad de i Vitryssland främst jobbar med genom exempelvis öppnandet av kvinnojourer. 70% av Vitrysslands befolkning har något gång blivit utsatta för våld i hemmet.

Efter den korta presentationen hade KU i samarbete med ambassadens vice ambassadör ordnat ett mingel med oss och olika ungdomsorganisationer. Jag personligen tyckte att det blev dagens höjdpunkt då alla ungdomar genom deras engagemang gärna kämpade för civila rättigheter och många av dem var relativt frispråkiga efter ett tag. I mina ögon var det alltid viktigt att gå på tå kring frågan om den politiska frågan i Vitryssland, men lyckades man ställa de rätta frågorna fick man riktigt intressanta svar. Vi fick bekräftelse på det vi trodde om stora skillnader mellan stad och land, men chockades även över hur en stor del av befolkningen är helt passiva inför de likheter landet har med diktaturer. Oppositionen finns knappt att tala om, men det beror inte enbart på förtryck utan även på befolkningens passivitet. Ungdomarna påpekade dock att det i sin tur har mycket att göra med att människor inte är vana vid att säga vad de vill, passiviteten kommer inte bara av rädsla. Såklart ville de inte bara prata om sitt eget land utan även höra om Sverige, och till slut kom vi in på en intressant diskussion om den svenska individualismen som ofta leder till ensamhet och avsaknad av närhet till familj och nära vänner. Vi fick också till slut ur dessa ungdomar att de förkastar de politiska omständigheterna i landet och känner sig redo för att kämpa för förändringar. De kände att stora förändringar behövs och att de små förbättringar som går att se i staden endast är en täckmantel för regimen att fortsätta förtrycket mot den egna befolkningen.

Kvällen avslutades tillsammans på en av ölpubarna i det fina och hippa barkvarteret. Många som redan hade haft svårt att hålla ögonen öppna på morgonmötet tog sedan en tidig kväll.

Några av oss stannade kvar för att utforska mer av stans pubar. Bara de senaste åren har
tydligen mycket hänt i innerstaden vad gäller uteliv och många tror att Minsk om några år kan komma att ses som det nya Berlin. Det skulle inte förvåna mig! Första dagen blev sannerligen en succé med många nya intryck att bearbeta och där grunden ades för den fascination vi alla kände för landet i slutet av resan. Trots en del initial skepticism mot resmålet valde KU denna gång!

Minsk (4)

Lördag 10/11
Lördagen inleddes med en efterlängtad sovmorgon för att efter frukosten rusa iväg på en walking tour för att lära känna Minsk bättre. Vi möttes på Svobody torget framför stadshuset och fick till vår förvåning för första, och sista, gången träffa på andra turister i staden. Den lokala guiden var kunnig och berättade för oss om Minsk, landets historia och visade oss runt i den dimtäckta staden. Bland annat besökte vi en vacker kyrka, där vi blev utskällda av en vitrysk kvinna, och tittade på kända statyer. Vi hann även med ett stopp för kaffe innan det bar av tillbaka till hostelet för en snabb lunch och ombyte innan möte på den Svenska ambassaden. På ambassaden träffade vi vice ambassadören Peter Möller, en tidigare Upsala pol.kandare! Peter berättade för oss om sitt arbete på ambassaden idag, hans tid i Ryssland tidigare och hur ryskan hade varit avgörande för hans karriär. Vi fick också lära oss om Vitryssland och dess relation till Ryssland samt landets komplicerade förhållande till Sverige efter den diplomatiska kris som utbröt 2012 efter att den svenska reklambyrån studio total släppt nallebjörnar från flygplan över Minsks gator. Svyftet var att stödja oppositionen men händelsen medförde att hela den svenska ambassaden blev hemskickad, men idag börjar relationen långsamt återställas.

Vi satt runt ett konferensbord på ambassaden, lyssnade intensivt på vad Peter berättade, ställde frågor och kände oss privilegierade av att han avsatte tid åt oss. Efter träffen och en photoshoot både inne i och utanför ambassaden sa vi hejdå till Peter och skyndade vidare mot ett möte med BSA (Belarusian Students’ Association). BSA är en av de äldsta ungdomsorganisationerna i Vitryssland och grundades på slutet av 80-talet som ett självständigt alternativ till den kommunistiska regimbundna ungdomsorganisationen. BSA kämpar för studenters rättigheter men är sedan 2001 inte erkända av regeringen efter en kampanj då de uppmärksammade studenters missförhållanden. Trots detta fortsätter organisationen att strida som opposition mot de vitryska myndigheterna.

Lokalen mötet med BSA hölls i låg i det området av Minsk som är känt för sin graffiti och street art. Här fanns även foodtrucks och eldkorgar, vilket resulterade i att vi hängde kvar i området efter mötet, smakade på maten och värmde oss och dansade runt elden, innan det bar av tillbaka in mot de centralare delarna av Minsk. Vi åt en traditionell vitrysk middag, mycket potatis, för att sedan möta upp några av studenterna från BSA som tog med oss på en barrunda som avslutades med utgång.

 

Minsk (9)
Minsk (7)Söndag 11/11
Efter att ha gått mer eller mindre all-in gällande Minsks nattliv var vi eventuellt en smula trötta när vi vaknade upp vår näst sista dag i Minsk. Humöret var ändock givetvis på topp när vi åter igen förtärde den kanske inte fullt så enastående frukosten på vårt lilla Hostell. Genialt planerat som vanligt var dagsplanen i perfekt linje med vad vi behövde. Den bestod först och främst av av en lång, frisk promenad längs de vansinnigt breda motorvägarna i Minsk. Vi skulle nämligen till Minsks BERÖMDA “Great Patriotic War Museum in Minsk”!

Museet var ingen besvikelse för den historieintresserade med omåttliga mängder skyltar, pansarvagnar, flygplan, vapen, vaxdockor, illustrationer, berättelser mm. Den som läste noggrant kunde dessutom lägga märke till vissa patriotiska drag i de olika beskrivningarna som talade för en viss nationell stolthet. Historieskrivningen kändes helt enkelt inte 100% objektiv eller kanske upplevde vi det bara så för att vi är vana vid att läsa den västerländska historieskrivningen som kanske är vinklad på samma sätt?

Som sagt, mycket att titta på. Den här målningen blev för mig en personlig favorit. Illustrationen visar ett slag om Minsk och ju längre tid man tittade på den desto fler detaljer uppenbarade sig. (Den var så stor att hela inte ens kom med på bilden).

Efter Musée-vistelsen var vi alla riktigt hungriga. Som vanligt visste Emma precis vart vi skulle gå. Hon förde det riktigt hungriga gänget högst upp i ett av Minsk stora shoppingcentrum där vi fann en restaurang med namnet Vasiliki. Ett riktigt bra ställe med en hel del vitryska maträtter så som Draniki. Vi beställde in olika rätter med det generella temat potatis och fett. Det var väldigt gott, förmodligen det bästa vi åt på hela resan och i stunden, väldigt välbehövligt.
Senare samma kväll stod Balett på agendan. Vi skulle se Spartacus med temat Eld & Svett! Baletten började klockan 18:00 och vi lyckades ta oss dit i tid! Byggnaden låg bara ett par hundra meter från vårt Hostell och var väldigt vacker, både utan och innan. Det kändes rimligt att vitryssarna var stolta över den.
Inte speciellt många av oss hade varit på balett tidigare så det var något av en ny upplevelse för de flesta. Baletten bestod av tre delar ackompanjerades av en stor orkester. Gruppen var relativt enig efteråt att det bästa med baletten var att se “huvudrollsinnehavarna” genomföra sina “solon” eller “duetter” (jag har ingen aning vilken som är den korrekta glosan) snarare än de synkroniserade delarna bestående av samtliga dansare. Mest imponerande var dock dansarnas fysik, flexibilitet, spänst och blöjliknande shorts!

Efter baletten åt vi middag på vårt favoritställe från kvällen innan. Där vi återigen åt och drack gott och njöt av sista kvällen i Minsk innan hemresa. Väl tillbaka på vårt hostell var det dags att packa ihop och förbereda sig för en tidig morgon och ett tidigt möte med Vitrysslands vice utrikesminister, den beryktade: Oleg Kravchenko!

Minsk (10)
Måndag 12/11

Det hade blivit måndag och vår sista dag i Minsk. “Ny dag, samma Minsk” uttryckte Edvin i sedvanlig ordning under frukosten då Minsk som alla tidigare dagar låg under ett täcke av vit dimma.

Vi såg till att alla hade checkat in på våra flyg hemåt innan vi samlade ihop vårt pick och pack och tog oss ut ur hostelet. Vi blev fotade av receptionisten några minuter för länge och skyndade oss sedan iväg för att hinna till vårt alldeles sista toppmöte för resan – ett möte med Oleg Kravchenko, Belarus utrikesminister. Då vi tidigare under resan mestadels träffat och besökt människor som gett en annan bild av Belarus styre var detta sista möte ögonöppnande för hur Belarus utrikespolitik kom att framföras.

Oleg började med att presentera sig själv och förklarade att han arbetat på Belarus ambassad under tre år mellan 99-01. Han hade först haft svårt att greppa det raka sättet svenskar förhandlade på – det fanns inga tvetydigheter i vad svenskarna bad om utan de sa vad de tyckte och tänkte rakt av. Byråkratin uppfattades vara minimal vilket var helt annorlunda det sätt han tidigare arbetat på. Med tiden hade Oleg däremot kommit att uppskatta det “svenska sättet” och menade att han därigenom förstod varför frågor om mänskliga rättigheter ligger så nära hjärtat hos många svenskar. Om han försökte fjäska för vår grupp av intresserade studenter lyckades han.

Därefter berättade han om Belarus relation till omvärlden. Den starka kopplingen mellan Ryssland och Belarus går inte att förneka. Oleg förklarade hur historien sett ut och hur mycket industri Sovjetunionen förde i Belarus, vilket är en anledning till att de två länderna fortfarande är starkt sammanlänkade på ett ekonomiskt plan. Ändå kämpar Belarus med att upprätthålla starka kontakter till resten av Europa och EU.

Sedan fick vi i gruppen ställa frågor och det gjorde vi riktigt bra efter all träning vi haft de senaste dagarna. Vi talade om allt ifrån Belarus framtida relation till EU och väst (som Oleg sade), Belarus regler och förhållningssätt (hur demonstrationer får gå till i Belarus), och hur stort #metoo hade märkts av i Belarus. Efter en och en halv timme av prat och frågor var vi tvungna att börja röra på oss för att inte komma för sent till vårt flyg hemåt. Vi tackade Oleg för hans tid, hann ta några gruppbilder tillsammans och gav oss sedan iväg med våra väskor rullandes efter oss på vägen mot centralstationen och bussen till flygplatsen.

Väl på bussen for vi fram över motorvägen, samma väg som vi kommit på bara fyra dagar tidigare. De utspridda små samhällena med hus i olika färger och nedsläckta fönster stod kvar på samma plats längs med vägkanten och vinkade oss farväl med en känsla av att vi bara skrapat på ytan.

Belarus, jag hoppas vi ses igen. 

Skärmavbild 2018-11-19 kl. 16.42.44

Text skriven av: Felix Uudelepp, Rebecca Rieschel, Tindra Hallgren, Edvin Stertman och Linnea Bernö
Bilder tagna av: Henrik Nordström, Rebecca Rieschel, Linnea bernö och Edvin Stertman.